Stene

Ja, Lars Winnerbäck, denna texternas virtous. Skildrar sanningen och vardagens små problem så exakt så jag tror jag går upp i limningen. Har snöat in totalt på Lars så här på vårkanten.
I min lilla lägenhet ljuder hans konsert ifrån Linköping på högsta volym just nu, och den är mästerlig.
Ingen "bigband" kille är han, men han drar ihop en magsik stämning och man vill bara se mer och texterna följer våra läppar likt en kyss. Man börar ibland undra hur hans uppväxt såg ut, ungefär som om hemstaden Linköping inte gav det han ville ha ut. För oftast är det dunkla historier om hemstaden och dess unga möer som inte gav kärlek det han själv tyckte. Kärlek verkar ha rivit stora hål i hjärtat på grabben och Hjärter Dams återkommande stjärnglans i olika album för ju en att undra vem hon är. Undra vad hon tänker idag för uppenbarligen handlar det ju om en dam, som det kanske inte gick så bra med och förblev en oåtkommenkärlek och dåliga minnen. Som han ändå verkar ha i minnet, fast på något sätt vackert kvar där i huvudet.
Men det är klart, mycket handlar om uppväxt och kärlek, uppväxt vet man ju själv det är, man har ingen koll på sig själv och det är nya bud varje dag. Klart det sätter spår på sitt sätt och Lasse har ett grymt skickligt sätt att skildra det i dagens dagar. Man får oftast höra många som säger att Winnerbäck är så deppigt och bla bla bla.
Visst han har sin dystra charm, men för ändå med sig något sorts budskap med sina lite krokiga texter.
Jag har väldigt lätt att relatera till Winnerbäck, är kanske en liten tänkare och kan se mig i många av texterna emellanåt. Alltid så är inte livet en dans, men det går om man vill och man får många törnar på vägen. 
Allting har en yta, men innerst kan det vara sitt egna liv och många kanske aldrig får veta en tredjedel av det som försigår i själen. Ibland har man känt en förvänta med en tjej, något som man kanske aldrig själv kan leva upp till sen, man bygger upp en sorts bild som inte stämmer sen. Oftast är det ju ens egen fel när kärlekens knoppar brister, men man erkänner det aldrig. För i kärlekens och i krigets tecken, är vi enkelspåriga. Så även jag, alledels för mycket förväntningar och uppförstorade bilder om kärleken, det faller jag oftast. Jag lurar mig själv in i något som jag inte rer ut. Det smärtar oerhört, och jag tror Winnerbäck har upplevt det många gånger. Precis som många andra av oss. Winnerbäck skildrar mitt liv, åt mig stundtals. Det tackar jag för, för saker och ting får då leva ut...

"Det var jag och Fröken Svår, vi skulle ändå åt samma håll"

""Det finns dom som tror på gud, andra tror på spel, alla tror vi på lyckan på något sätt"



Tack för idag, kamrater.