Stene

Några dagar har gått sen mitt besök hos min famor. Har bearbetat allt lite, och har haft många vackra minnen på näthinnan. Det känns lite bättre då, men samtidigt så gör det väldigt ont att veta att snart är det dags att lämna i från sig en av sina bästa medmännsikor. Men hur än utgången blir, så minns jag henne alltid med glädje. För mig är sorgen ingen stor grej. Jo, givetvis är det en process. Men det finns andra sätt... Man ska flagga högt, man ska minnas, man ska hedra! Det är enklare att se det underbara i männsikan istället för att gräva ner sig. Även om jag inte vet vilket alternativ det blir.
Det låter lite sjukt det jag nyss skrev, men så känner jag just nu. Jag tror även farmor den dagen det sker på sin väg norrut i den liggande kompassen skulle beskriv allt samma väg. Man ska ta mig sig det fina, och minnas därefter.
Men än är inget slut och vi njuter av varandras tillvaro än.!

Annars så tog jag ett rejält kliv med mig själv idagarna. Det kändes rätt, jag sparkade löven framför mig i slottsallén och hade en mycket vettig konversation med en god vän. Vi hade samma syn på hösten, dvs att den ger inget och att i princip skulle man kunna hoppa över Oktober utan att skämmas. Oktober ger nada, jo, iof den ger oss massor av löv, döda stela sträd i ett grått dunkelt land som blir alltför jävla kallt. Folk blir sina egna på hösten, man kollar tv, man aktiverar sig inte och det sommarn gav känns som om det egentligen kvittar. För hösten drar ner oss i träsket. Men jag ska trotsa hösten iår, så fan heller att en simpel dum årstiden ska få knäcka mig.
Jag ska hålla hov, jag ska ge löven, träden och dunkla tider en rejäl omgång.

Flagga högt!

"Vad ska vi göra med vår kärlek som glöder?"