One that got away.
Ja, följetången med farmor fortsätter. Igår blev hon flyttad till ett rehabeliteringscenter, vilket är ett rejält kliv i rätt riktning. Det värmer mycket gott i hjärtat att min stora stjärna i livet är ett steg närmare toppformen.
Det glädjer mig något oerhört, även om det är mil kvar till den riktiga toppformen, men det är det lilla som gör det i dessa lägen. Mycket familjetänk nu, mina tankar korsades idag av tanken av min ena bror. Eller ja halvbror, han passerade oss förbi för ett och ett halvt års sen. Tyvärr.
Fick aldrig chansen att träffa honom, fast tydligen hade jag träffat han som mycket liten krabat.
Dock inget minne av det och det gör det egentligen lite tröstlöst. Hade en riktig guldchans att träffa honom då jag befann mig i Stockholm och jobbade, vi sökte upp honom och jag fick mitt livs första samtal med honom. Tyvärr blev det ingen träff pga mycket svåra förhållande med transporter i hufudstaden. Något man ångrar att man inte trotsade med facit i hand. Eller så kanske det helt enkelt inte var meningen att vi skulle träffas. Man börjar tro lite på ödet mer och mer, ju mer man tänker på det.
Tyvärr vet jag inte va han dog av, vilket jag tycker är väldigt dåligt av hans mor.
Har fått en teori så låter mycket skeptisk och jag tror inte jag vill veta sanningen riktigt även om det hade varit mest rättvist. Men det gäller att känna av dom situationerna. Men jag klarar mig, det är det viktigaste.
Snart helg igen, vilket är något helt underbart skönt eftersom jag jobbat 12 dagar i streck. Ska bli skönt att få lite tid med vänner och Salongerna.
Mycket tänk nu, men ni får leva med det.
Jag också,
"Let my fingers do the walking"
Det glädjer mig något oerhört, även om det är mil kvar till den riktiga toppformen, men det är det lilla som gör det i dessa lägen. Mycket familjetänk nu, mina tankar korsades idag av tanken av min ena bror. Eller ja halvbror, han passerade oss förbi för ett och ett halvt års sen. Tyvärr.
Fick aldrig chansen att träffa honom, fast tydligen hade jag träffat han som mycket liten krabat.
Dock inget minne av det och det gör det egentligen lite tröstlöst. Hade en riktig guldchans att träffa honom då jag befann mig i Stockholm och jobbade, vi sökte upp honom och jag fick mitt livs första samtal med honom. Tyvärr blev det ingen träff pga mycket svåra förhållande med transporter i hufudstaden. Något man ångrar att man inte trotsade med facit i hand. Eller så kanske det helt enkelt inte var meningen att vi skulle träffas. Man börjar tro lite på ödet mer och mer, ju mer man tänker på det.
Tyvärr vet jag inte va han dog av, vilket jag tycker är väldigt dåligt av hans mor.
Har fått en teori så låter mycket skeptisk och jag tror inte jag vill veta sanningen riktigt även om det hade varit mest rättvist. Men det gäller att känna av dom situationerna. Men jag klarar mig, det är det viktigaste.
Snart helg igen, vilket är något helt underbart skönt eftersom jag jobbat 12 dagar i streck. Ska bli skönt att få lite tid med vänner och Salongerna.
Mycket tänk nu, men ni får leva med det.
Jag också,
"Let my fingers do the walking"
Kommentarer
Postat av: Madison
Fortfarande ett strålande framförande på tangenterna.. Glad om din farmor piggnar till, lite iaf.. Livet har ju sin gilla gång tyvärr.. "When it's late at night and you're fast asleep, I let my fingers do the walking...."
Trackback
