Stene

Dagen efter, tankar.
Gårdagen var lyckad, mycket lyckad. En helt magisk kväll på Harrys.
God mat, en tre rätters med femstjärnigt betyg. Gott sällskap, mycket folk. Och en stämning man inte kan berätta mer ord. Kvällens görgylldes även efter klockan två.
Med ett sällskap av rang, ett sällskap jag har stor respekt för.
Tror jag aldrig känt mig så liten, kände mig som sjuåring. Berättade allt i från hjärtat, om hur och varför det är så.
Konstigt hur man kan fastna så för någon helt plötsligt, jag vet inte om man kan falla sådär pladask. Men upperbarligen kan man det.
Vet inte om det är jag som är patetisk, bortgjorde eller vad det nu är. Jag vet inget om det.
Hon iaf, en blomma, en sol, ja vad som. En stor själ i mina ögon, ett hjärta med värme.
En värme jag upplevde under småtimmarna, en värme jag så säkerligen känt för sista gången.
Jag vet inget om det heller, jag vet ingeting, jag lever numera på hoppet.
Jag mådde som en kung under två timmar i natt, har aldrig mått så bra.
Nu vet jag ingenting, absolut ingenting.
Jag står här, kvar på samma plats, med mer tankar än någon sin, mitt hjärta skenar.
Jag kallar mig själv patetisk, för jag vet inte själv vart jag är...

Hjälp mig den som kan, och vet...